Svenska Fiskarter

Abborren är en av Sveriges mest karaktäristiska fiskar med sin distinkta grönaktiga rygg försedd med 5-9 mörka tvärband. Bukfenorna och analfenan lyser i vackert orangerött. Kroppen är relativt högryggad och sidotryckt med två ryggfenor varav den främre har vassa taggar. Gällocket har en skarp tagg bakåt. Storleken varierar från 100-300 gram normalt, men exemplar över kilot förekommer. Rekordabborren i Sverige vägde 2,9 kg.

Abborren är anpassningsbar och trivs i de flesta svenska vatten. Den finns i både små skogstjärnar, stora sjöar, långsamma åar och bräckvatten längs kusten. Arten föredrar vatten med vegetation, bryggor, stenar eller andra strukturer att jaga vid. Under sommaren håller sig mindre abborrar ofta i grunda vatten nära land medan större exemplar söker sig till djupare partier.

Ålen är en av våra mest fascinerande fiskar med sin ormliknande kropp och mystiska livscykel. Kroppen är extremt långsträckt, cylindrisk fram och sidotryckt baktill. Huden är slemmig utan synliga fjäll. Färgen förändras med livsstadium - gulål har gul till brunaktig buk medan blankål får silvervit buk. Ålen kan bli över en meter lång. Det svenska rekordet är 5,9 kg.

Ålen lever i sötvatten och bräckvatten som gulål och vandrar till Sargassohavet för att leka. Arten förekommer i sjöar, åar och kustvatten i hela Sverige. Ålen föredrar mjuka bottnar och gömmer sig i hålor. Arten är rödlistad och starkt reglerad.

Aspen är en kraftfull och snabb rovfisk med en strömlinjeformad kropp byggd för fart. Ryggen är mörkgrön till blågrå, sidorna silverglänsande och buken vit. Fenorna har ofta en rödaktig anstrykning. Aspen tillhör karpfiskarna men har utvecklat ett rovfiskleverne. Normalstorleken är 1-3 kg men exemplar upp till 8 kg förekommer. Den svenska rekordaspsen vägde 7,8 kg.

Aspen trivs i större, strömmande vattendrag och i sjöar med god vattenkvalitet. I Sverige finns arten främst i Mälaren, Hjälmaren, Vättern och deras tillflöden. Klart vatten och sandbottnar föredras. Aspen söker sig ofta till strömpartier vid åmynningar, sund och forsar.

Björknan är en liten till medelstor karpfisk som liknar braxen men är mer silverfärgad och slankare. Kroppen är hög och sidotillplattad, typiskt för braxenfiskar, men björknan är generellt mindre och når sällan över 1 kg. Fjällen är stora och silverblanka med en karakteristisk glans. Ryggen är grågrön till blåaktig medan sidorna är rent silverfärgade. Ögonen är påfallande stora i förhållande till huvudet, ofta med en rödaktig iris - ett bra kännetecken. Alla parade fenor är ljusa, ofta med rödaktig bas. Analfenan har färre strålar än braxen (19-23 mot braxens 23-29).

Björknan finns i hela södra och mellersta Sverige, från Skåne till Dalälven. Den förekommer i sjöar, dammar och lugna vattendrag, ofta tillsammans med braxen och mört. Arten föredrar vegetationsrika vatten med mjukbotten men tolererar även näringsfattigare miljöer. Björknan trivs i både klara och grumliga vatten. Under sommaren vistas den ofta i grunda vikar och längs strandkanter. Vintertid samlas den i djupare partier. Den är vanlig i större sjöar som Mälaren, Vänern och Vättern.

Braxen är en karaktäristisk karpfisk med distinkt högryggad, sidotryckt kropp. Ryggen är mörkt brungrå till gröngrå, sidorna bronsfärgade till guldskimrande och buken ljus. Fjällen är stora. Huvudet är relativt litet med nedåtriktad mun anpassad för bottenätande. Braxen kan bli stor - exemplar över 5 kg förekommer. Det svenska rekordet är 7,4 kg.

Braxen trivs i näringsrika sjöar och lugnt strömmande vatten med mjuk botten. Arten är vanlig i södra och mellersta Sverige. Braxen föredrar grunda, vegetationsrika vikar under sommaren och söker sig till djupare vatten under vintern.

Färnan är en kraftfullt byggd karpfisk med en bred, något tillplattad kropp som kan nå vikter upp till 6-8 kg i svenska vatten. Kroppen är silvergrå till olivgrön på ryggen med ljusare sidor som skimrar i silver och guld. Fjällen är stora och väl synliga med en karakteristisk mörk kant. Huvudet är brett och kraftigt med en stor mun och tjocka läppar som är perfekt anpassade för att fånga byten. Ögonen är relativt stora med en gulaktig iris. Fenorna har en grågrön till rödbrun färg, särskilt buk- och analfenorna som ofta har en distinkt orange eller röd ton. Stjärtfenan är djupt kluven och kraftig.

Färnan förekommer främst i sydöstra Sverige, särskilt i Mälaren, Hjälmaren och vattendrag som rinner ut i Östersjön. Den trivs i både stillastående och strömmande vatten, från lugna sjöar till forsande åar. Arten föredrar vatten med god syrehalt och bottnar av grus, sand eller lera. Under sommaren vistas färnan ofta i grundare vatten nära vegetationskanter och nedfallna träd. Vintertid söker den sig till djupare partier där temperaturen är mer stabil. Färnan är känslig för föroreningar och indikerar ofta god vattenkvalitet.

Gäddan är en av Sveriges största sötvattenfiskar med en långsträckt, torpedformad kropp perfekt anpassad för blixtsnabba attacker. Färgen varierar från olivgrön till brungrön på ryggen med ljusare sidor prydda av gula eller vita fläckar som skapar ett unikt kamouflagemönster. Buken är vitaktig till gulvit. Det karakteristiska "anknäbbsliknande" huvudet med platt nos och stort gap fyllt med hundratals vassa tänder gör gäddan omöjlig att förväxla. Fenorna är oftast rödaktiga. Exemplar över 10 kg är inte ovanliga, och den svenska rekordgäddan vägde hela 21,3 kg.

Gäddan trivs i näringsrika sjöar, lugna åar och vikar med riklig vegetation. Den föredrar grunda områden med vass, näckrosor och sjögräs där den kan ligga i bakhåll. Under sommaren söker sig gäddan ofta till djupare, svalare vatten. I Sverige finns gädda i princip alla typer av sötvatten, från små skogstjärnar till stora sjöar som Vänern och Mälaren. Arten tolererar även bräckt vatten och kan påträffas i Östersjöns skärgårdar.

Gösen är en av Sveriges mest eftertraktade matfiskar med sitt fasta, vita kött. Kroppen är långsträckt och spolformad med en karakteristiskt spetsig nos. Färgen är grågrön till brunaktig på ryggen med mörkare tvärband som bleknar mot den vita buken. De stora, glasartiga ögonen med sitt speciella reflekterande skikt ger utmärkt syn i mörker. Gösen har två ryggfenor och kraftiga tänder. Normalvikten är 1-3 kg, men gösar över 10 kg förekommer. Det svenska rekordet ligger på 12,5 kg.

Gösen föredrar stora, grumliga och näringsrika sjöar samt lugna åar. I Sverige finns de bästa gössjöarna i Mälaren, Hjälmaren och Vänern. Arten kräver relativt varmt vatten för lyckad reproduktion och är därför vanligare söderut. Gösen trivs vid mjuk botten och söker sig till djupare partier under dagen.

Harren är en av Sveriges mest eleganta fiskar med sin stora, segelliknande ryggfena som pryder den strömlinjeformade kroppen. Ryggen är gråblå till grönaktig, sidorna silverglänsande med rader av mörka prickar. Ryggfenan är spektakulär med rader av röda och turkosa fläckar. Harren doftar svagt av timjan. Normalvikten är 300-800 gram. Det svenska rekordet är 3,5 kg.

Harren är en nordlig art som föredrar kalla, klara och syrerika vattendrag. I Sverige finns arten från norra Svealand och norrut, med de bästa bestånden i fjällälvarna. Harren kräver strömmande vatten med sand- och grusbotten.

Havsabborren är en elegant rovfisk med en strömlinjeformad, kraftig kropp som kan nå vikter över 10 kg i svenska vatten. Kroppen är silvergrå till blågrå på ryggen, övergående till skinande silver på sidorna och vit buk. Fjällen är medelstora och väl synliga. Huvudet är stort med en bred mun utrustad med små, vassa tänder. Gällocken har en skarp tagg som kan orsaka sår vid hantering. Havsabborren har två ryggfenor - den främre med hårda taggar och den bakre med mjuka strålar. Sidolinjen är tydlig och sträcker sig till stjärtfenans bas. Ögonen är relativt stora med silverfärgad iris.

Havsabborren förekommer sporadiskt längs svenska västkusten och är på väg att etablera sig permanent i takt med stigande vattentemperaturer. Den trivs i kustvatten med klippbottnar, tångbälten och sandstränder. Arten söker sig gärna till mynningar av åar och bäckar där den jagar i det bräckta vattnet. Havsabborren föredrar vattentemperaturer över 10 grader och är vanligast under sensommar och höst. Den vistas ofta i grunda vatten nära stranden men kan också finnas på djupare rev.

Havskatten är en udda och fascinerande fisk med ett närmast skräckinjagande utseende. Kroppen är långsträckt och ållik, täckt av små fjäll inbäddade i tjock, slemmig hud. Färgen varierar från gråbrun till blågrå med mörka tvärband eller fläckar. Det mest karakteristiska är det stora, trubbiga huvudet med enorma käkar utrustade med kraftiga, koniska tänder framtill och krossande kindtänder längre bak - perfekt anpassade för att krossa hårdskaliga byten. Havskatten kan nå längder över 1,5 meter och vikter på 20 kg. Ögonen är små och ryggfenan sträcker sig längs hela ryggen.

Havskatten förekommer på svenska västkusten och i norra Nordsjön, på djup mellan 50-500 meter. Den lever på hård- och klippbottnar där den kan gömma sig i håligheter och sprickor. Arten föredrar kallt vatten med temperaturer under 10 grader och god syretillgång. Havskatten är strikt bottenlevande och rör sig sällan långt från sin hemvist. Den kan hittas på grundare vatten under vintern. Bestånden har minskat på grund av överfiske och bifångst i trålfisket.

Havsöringen är kustens silverprojektil med en torpedformad kropp perfekt anpassad för jakt i grunda vatten. Färgen varierar med säsongen - silverglänsande som nyligen uppstigen från havet till mer bronsfärgad efter en tid i sötvatten. Kroppen är täckt av svarta och ibland röda prickar. Normalvikter på 1-4 kg, men exemplar över 10 kg förekommer. Den svenska rekordöringen vägde 14,1 kg.

Havsöringen lever längs Sveriges kuster men leker i åar och bäckar. Östersjökusten, Västkusten och Öresund har alla goda bestånd. Arten söker sig till grunda kustområden med sten- och grusbotten där den jagar. Tang- och sjögräsbälten är viktiga habitat.

Iden är en elegant karpfisk med en slank, något hoptryckt kropp som kan nå vikter upp till 4-5 kg. Fjällen är medelstora och skimrar i guld, silver och brons - en färgkombination som gett arten namnet "guldid". Ryggen är mörkare olivgrön till brunaktig medan sidorna lyser i varma metalltoner. Buken är ljus, ofta med en gulaktig ton. Huvudet är litet i förhållande till kroppen med en relativt liten mun riktad något uppåt. Ögonen är gula till orange. Fenorna är gråröda, särskilt buk- och analfenorna som ofta har en intensiv röd färg. En guldfärgad variant, guliden, odlas som prydnadsfisk.

Iden finns i södra och mellersta Sverige, från Skåne upp till Dalälven. Den förekommer i sjöar, lugna åar och älvars lugnvatten. Arten trivs i vegetationsrika miljöer med mjukbotten och god tillgång på föda. Under våren söker iden sig till strömmande vatten för lek, ofta i anslutning till kvillområden och åmynningar. Sommartid vistas den gärna i grunda vikar med rik växtlighet. Vintertid samlas id i djupare partier där de kan stå i stora stim. Arten är relativt tolerant mot föroreningar.

Insjööringen är en storvuxen form av öring som lever permanent i svenska sjöar. Den kan nå imponerande storlekar, med exemplar över 10 kg registrerade i näringsrika vatten. Kroppen är strömlinjeformad och kraftig, perfekt anpassad för jakt i öppet vatten. Färgen varierar kraftigt beroende på sjö och födoval - från silverblank med svarta prickar till guldskimrande med röda fläckar. Huvudet är proportionellt stort med en välutvecklad käke och skarpa tänder. Ryggfenan har karakteristiska mörka prickar och fettfenan är ofta orange- eller rödkantad. Under lektid utvecklar hanarna en markant krok på underkäken.

Insjööringen förekommer i djupa, klara sjöar över hela Sverige, med starka bestånd i Vättern, Storsjön och fjällsjöar. Den kräver syrerikt, kallt vatten och söker sig till djupare partier under sommaren när yttemperaturen stiger. Arten föredrar sjöar med god tillgång på siklöja, nors eller annan bytesfisk. Leken sker på hösten i tillrinnande bäckar eller på grusbottnar i själva sjön. Insjööringen är känslig för övergödning och försurning, vilket har minskat bestånden i vissa vatten.

Karpen är en kraftfull och storväxt karpfisk som kan imponera med sin storlek. Vildformen har stora, regelbundna fjäll och en bronsfärgad till guldskimrande kropp. Karpen har fyra skäggtömmar vid munnen. Munnen är framskjutbar och anpassad för bottenätande. Karpen kan bli mycket stor - exemplar över 20 kg förekommer. Det svenska rekordet är 24,8 kg.

Karpen förekommer främst i södra Sverige i näringsrika sjöar, dammar och långsamma vattendrag. Karpen kräver varmt vatten för framgångsrik lek. Mjuka bottnar med riklig vegetation föredras. Under vintern går karpen i dvala.

Koljan är en medelstor torskfisk med en strömlinjeformad kropp som typiskt når vikter på 1-3 kg i svenska vatten. Kroppen är silvergrå till brunaktig på ryggen med ljusare sidor och vit buk. Det mest karakteristiska kännetecknet är en mörk fläck på varje sida, belägen precis ovanför bröstfenan - den så kallade "djävulens tumavtryck" enligt legenderna. Sidolinjen är mörk och tydligt markerad. Koljan har tre ryggfenor och två analfenar, typiskt för torskfiskar. Skäggtömmen under hakan är kortare än hos torsken. Kroppen är slankare och mer komprimerad jämfört med torsken.

Koljan förekommer främst längs svenska västkusten och i norra Nordsjön. Den lever på sand- och lerbottnar på djup mellan 40-200 meter men kan hittas grundare, särskilt på vintern. Arten föredrar kallare vatten med temperaturer mellan 4-10 grader. Koljan rör sig i stim och gör säsongsmässiga vandringar mellan djupare och grundare vatten. Under sommaren vistas den ofta på djupare vatten, medan vintern kan föra den närmare kusten. Bestånden i Nordsjön har fluktuerat kraftigt genom åren.

Laken är en unik fisk som påminner om en korsning mellan ål och torsk. Kroppen är långsträckt och i främre delen rundad, övergående till sidotryckt bakåt. Huden är slemmig med mycket små fjäll. Färgen varierar från gulbrun till mörkbrun med ljusare marmorering. Det breda, platta huvudet har en karakteristisk skäggtöm under hakan. Laken kan bli över en meter lång och väga upp till 20 kg, men normalstorleken är 1-3 kg.

Laken finns i djupa, kalla och syrerika sjöar samt större vattendrag i hela Sverige utom de sydligaste delarna. Arten föredrar temperaturer under 15 grader och söker sig till djupt vatten under sommaren. Laken är vanligast i Norrlands fjällsjöar och stora sjöar som Vättern.

Laxen är kunglig bland sportfiskar med sin kraftfulla, strömlinjeformade kropp perfekt anpassad för långa vandringar. Havslaxen är silverglänsande med svarta prickar främst ovanför sidolinjen och har en liten fettfena. Under lektiden utvecklar hanen en karakteristisk krok på underkäken. Laxen kan uppnå imponerande storlekar - exemplar över 20 kg förekommer. Den svenska rekordlaxen vägde 26,9 kg.

Den atlantiska laxen föds i svenska älvar men tillbringar större delen av sitt liv i havet. De viktigaste svenska laxälvarna inkluderar Mörrumsån, Emån, Lagan, Torne älv och Vindelälven. Laxen kräver kallt, syrerikt vatten med grusbottnar för lek.

Löjan är en liten, slank fisk med en långsträckt, sidotillplattad kropp som sällan överstiger 15-20 cm. Den är känd för sina extremt silverglänsande fjäll som historiskt använts för att tillverka konstpärlor. Ryggen är blågrön till gråaktig medan sidorna och buken är intensivt silverfärgade. Fjällen är tunna och lossnar mycket lätt vid hantering. Munnen är liten och riktad uppåt, anpassad för att fånga insekter vid vattenytan. Ögonen är förhållandevis stora. Fenorna är genomskinliga med gråaktig ton. Analfenan är lång och börjar bakom ryggfenans slut.

Löjan förekommer i hela Sverige, från Skåne till Norrbotten, och är en av våra vanligaste fiskar. Den lever i sjöar, lugna åar och kustvatten, ofta i stora stim nära ytan. Arten trivs i öppet vatten men söker sig till skyddade vikar och strandnära områden för lek. Löjan tolererar både sött och bräckt vatten och är vanlig i Östersjöns skärgårdar. Den föredrar klara vatten med god siktdjup där den kan jaga insekter effektivt. Löjan är en viktig bytesart för nästan alla rovfiskar.

Makrillen är en slank, strömlinjeformad pelagisk fisk byggd för fart. Ryggen är metalliskt blågrön med karakteristiska mörka, vågiga tvärband. Sidorna och buken är silvervita med regnbågsskimmer. Makrillen väger normalt 300-500 gram men kan nå över kilot. Det svenska rekordet är 2,4 kg.

Makrillen är en varmvattenart som vandrar till svenska vatten under sommaren. Arten förekommer längs Västkusten. Makrillen lever pelagiskt och bildar enorma stim. Under sommaren söker sig stimmen mot kusten.

Mörten är en av Sveriges vanligaste och mest spridda fiskar. Kroppen är långsträckt och något sidotryckt med silverglänsande fjäll. Det mest karaktäristiska är de röda ögonen med röd iris. Fenorna är ofta rödaktiga. Mörten är vanligtvis liten, 15-25 cm och 50-200 gram. Det svenska rekordet är 1,5 kg.

Mörten är extremt anpassningsbar och finns i nästan alla svenska sötvattenmiljöer. Arten trivs i sjöar, åar, dammar och bräckt vatten. Under sommaren håller sig mörten ofta nära vegetationsbälten i grunda vatten.

Norsen är en liten, slank silverfisk med karakteristisk gurk- eller vattenlonsdoft. Kroppen är långsträckt och rund i tvärsnitt. Ryggen är grågrön till olivfärgad, sidorna silverglänsande. Munnen är stor med tydliga tänder på käkar och gom. Storleken är normalt 10-20 cm. Det svenska rekordet är 136 gram.

Norsen lever i kalla, djupa sjöar och vandrar upp i åar för lek. Arten finns främst i norra Sverige men också i djupa sjöar söderut. Norsen är pelagisk och lever i stim. Arten är viktig bytesfish för lax, öring och röding.

Bäcköringen är en vacker laxfisk med en grundfärg som varierar från gulbrun till olivgrön. Kroppen är täckt av svarta och röda prickar, ofta med ljusa ringar runt de röda prickarna. Fenorna har ofta vita kanter. Kroppen är kraftig och smidig, perfekt anpassad för liv i strömmande vatten. Bäcköringens storlek varierar kraftigt - i små bäckar sällan över 300 gram. Det svenska rekordet är 5,8 kg.

Bäcköringen lever i kalla, syrerika bäckar och åar med strömmande vatten och grusbottnar. Arten kräver temperaturer under 20 grader och god vattenkvalitet. I Sverige finns bäcköring från Skåne till Lappland, vanligast i skogs- och fjällbäckar.

Piggvaren är en stor plattfisk med en nästan cirkulär, romboidal kropp som kan nå vikter över 20 kg. Till skillnad från de flesta plattfiskar saknar piggvaren fjäll - istället är kroppen täckt av benknölar (tuberkler) som ger den ett karakteristiskt knottrigt utseende. Ovansidan är brungrå till sandfärgad med oregelbundna mörka fläckar som ger utmärkt kamouflage mot havsbotten. Undersidan är helt vit. Piggvaren är en vänstervänd plattfisk, vilket betyder att båda ögonen sitter på vänster sida av huvudet. Munnen är stor och snedställd med skarpa tänder. Rygg- och analfenorna sträcker sig längs nästan hela kroppen.

Piggvaren förekommer längs hela den svenska västkusten och i södra Östersjön. Den lever på sand- och grusbottnar på djup mellan 20-80 meter, men kan även hittas grundare. Arten föredrar områden med god vattenomsättning och stabil salthalt. Piggvaren är bottenlevande och tillbringar mycket tid halvt nedgrävd i sanden. Under sommaren söker den sig till grundare vatten för att jaga och leka. Leken sker på våren och försommaren i öppet vatten.

Regnbågen är en nordamerikansk laxfisk som introducerades i Sverige på 1890-talet. Kroppen är strömlinjeformad med ett karakteristiskt rosa till rödviolett band längs sidolinjen. Ryggen är blågrön till olivfärgad med rikligt av svarta prickar. I put and take-vatten är normalvikten 1-3 kg men regnbågar över 10 kg förekommer. Det svenska rekordet är 13,8 kg.

Regnbågen finns inte naturligt i Sverige utan förekommer endast genom utsättningar. Arten odlas för put and take-fiske i speciella dammar och sjöar. Regnbågen kräver kallt, syrerikt vatten och trivs bäst vid temperaturer under 20 grader.

Rödingen är en av våra vackraste fiskar med sin karakteristiska färgprakt. Ryggen är mörkt grågrön medan sidorna skiftar i silver med distinkta ljusröda eller orangefärgade prickar. Under lektiden intensifieras färgerna dramatiskt - buken blir lysande orange till röd. Rödingen finns i flera former, från små fjällsjörödingar till stora Vätternrödingar på över 10 kg.

Rödingen är en arktisk relikt som kräver kallt, syrerikt vatten. I Sverige finns arten främst i fjällsjöar och djupa, kalla sjöar som Vättern. Rödingen lever pelagiskt och söker sig till djupt vatten under sommaren för att undvika värme.

Rödspättan är den klassiska svenska plattfisken med karakteristiskt utseende. Kroppen är oval med ögon på höger sida. Ovansidan är brun till grågul med tydliga orangeröda fläckar - det säkraste kännetecknet. Undersidan är vit. Storleken varierar - normalt 25-40 cm. Det svenska rekordet är 3,6 kg.

Rödspättan lever på mjuka sand- och dybottnar från grunt vatten ner till 200 meter. Arten finns längs hela svenska kusten. Under sommaren söker sig rödspättan till grundare vatten, 5-30 meter.

Rudan är en liten till medelstor karpfisk med en karakteristiskt hög och sidotillplattad kropp. Den väger sällan mer än 1-2 kg i svenska vatten, men kroppen är kompakt och muskulös. Fjällen är stora och väl synliga med en vacker guldbrons färg som gett den smeknamnet "guldfisk". Ryggen är mörkare olivbrun medan sidorna och buken skimrar i guld och koppar. Rudan saknar skäggtömmar, vilket skiljer den från karpen. Munnen är liten och riktad framåt. Alla fenor är rundade med en mörk rödbrun färg. Ryggfenan är lång och har en konvex övre kant, till skillnad från karassens konkava.

Rudan förekommer naturligt i södra och mellersta Sverige men har även planterats i nordligare vatten. Den trivs i små, grunda sjöar, dammar och våtmarker med rik vegetation och mjukbotten. Arten är extremt tålig och kan överleva i vatten med mycket låga syrehalter, till och med under tjock is. Rudan föredrar varma, vegetationsrika miljöer där den kan gömma sig bland vattenväxter. Den klarar även brackvatten och finns i delar av Östersjöns skärgård.

Siken är en silverskimrande laxfisk med elegant, strömlinjeformad kropp. Ryggen är mörkgrön till blågrå, sidorna och buken silvervita. Huvudet är litet med spetsig nos och liten mun. Karakteristiskt är den framskjutande överkäken. Storleken varierar kraftigt mellan populationer. Det svenska rekordet är 4,8 kg.

Siken lever i djupa, kalla och syrerika sjöar samt i Östersjön. I Sverige finns arten främst i Norrland och fjällvärlden samt i stora sjöar som Vänern, Vättern och Mälaren. Siken föredrar pelagiska miljöer.

Sillen (strömming i Östersjön) är en liten, silverglänsande stimfisk med stor betydelse för svenska hav. Kroppen är långsträckt och sidotryckt med stora, lättsittande fjäll. Ryggen är blågrön och sidorna intensivt silverglänsande. Storleken varierar - Nordsjösill blir större medan Östersjöströmming sällan överstiger 20 cm.

Sillen lever i Nordsjön, Skagerrak, Kattegatt och Östersjön. Arten är pelagisk och bildar enorma stim. På hösten och vintern närmar sig stimmen kusten för lek. I Östersjön är strömmingen den dominerande sillen och en nyckelart.

Sutaren är en kompakt och muskulös karpfisk med en distinkt kroppsform. Kroppen är tjock och rundad med mycket små, djupt inbäddade fjäll som ger huden ett nästan läderaktigt utseende. Hela fisken är täckt av ett tjockt slemlager som historiskt ansågs ha läkande egenskaper. Färgen är typiskt olivgrön till bronsfärgad på ryggen, övergående till gulaktig på sidorna och ljus buk. Hannar har påfallande stora, skedformade bukfenor. Ögonen är små och röda eller orange. Munnen är liten med en karakteristisk skäggtöm i varje mungipa. Sutaren kan nå vikter över 5 kg i optimala förhållanden.

Sutaren förekommer i södra och mellersta Sverige, med starka bestånd i Skåne, Småland och Mälarområdet. Den trivs i grunda, vegetationsrika sjöar och dammar med mjuk dybotten. Arten är extremt tolerant mot låga syrehalter och kan överleva i vatten där de flesta andra fiskar dör. Sutaren föredrar varma, stillastående vatten med rik undervattensvegetation. Under vintern gräver den ner sig i bottenslammet och går i dvala. Sommartid vistas den ofta i täta vassbälten och bland näckrosor.

Torsken är havets viktigaste matfisk med en distinkt kroppsform. Kroppen är kraftig och avsmalnande med tre ryggfenor och två analfenor. Färgen varierar från gröngrå till brunaktig med marmorering. Det karakteristiska skägget under hakan är ett säkert kännetecken. Storleken varierar kraftigt. Det svenska rekordet är 32,5 kg.

Torsken lever i Nordsjön, Skagerrak, Kattegatt och Östersjön. Arten föredrar kallt vatten och finns på varierande djup. Västkusttorsk lever på 20-200 meters djup. Östersjötorsken har anpassat sig till brackvattenmiljön.